Dags att starta upp ett nytt liv, ett självständigt liv utan att binda upp sig till andra eller massa saker att göra på fritiden. Helt enkelt leva dagen som den kommer. Ju mer jag tänker desto mer nöjd är jag med alla beslut jag har tagit. Mitt största problem just nu det är att ha tålamod, våga vänta ut tiden och se vad som händer. Men hoppet är det sista som försvinner och jag har reservplaner. Kommer stå på benen längre den är gången, frågan är hur länge. Men nu när jag hittat mig själv och hitat folk som tycker om mig för den jag är så är det betydligt lättare att ta motgångar. Jag hoppas att mitt umgänge som jag har nu alltid kommer finnas där, för trivs så sjukt bra!

Men det var egentligen ett "tackinlägg" jag skulle göra idag. Till alla som har hjälpt mig på alla sätt igenom hästlivet, alla som har gjort det möjligt för mig att komma dit jag är idag. Jag är så tacksam för all hjälp, alla hästar jag har fått rida. Ångrar inte en sekund på hästryggen, men det är nu dags att gå vidare i livet. Kommer sakna allt och alla! Jag kommer alltid ha alla underbara minnen, glada och tråkiga kommer dom att finnas där. Men nu tackar jag för mig på tävlingsbanorna och även helt och hållet på hästyggen. Jag vet med mig att jag har gjort ett jättejobb med många hästar och ponnier genom åren men nu har jag gjort mitt.

With the venomous kiss you gave me,
I'm killing loneliness
With the warmth of your arms, you saved me

I'm killing  loneliness with you
Over and Out

Det här är troligen det svåraste beslutet jag någonsin tagit, men jag är till hundra procent säker på att det blir bäst i längden. Både för han och för mig. Efter sexton år på hästryggen ska jag nu göra mig av med det som beyder mest för mig och påbörja ett nytt annorlunda liv. Något som jag inte hade kunnat göra om jag haft kvar hästen. Frågan är, kommer det at vara värt det? Det vet jag inte än, men det jag vet är att han förtjänar någon som tycker det är roligt, någon som vill tävla och träna och gör det med glädje och någon som inte stressar sig igenom varje dag i stallet och har tankarna på annat håll. Jag gör det inte bara för min skull utan även för hans. Dags att inse att jag inte är den enda som han kan ha detbra hos. Hur jobbigt det än kommer bli den dagen han åker så ska jag försöka tänka på det positiva, både för hans och för min del. Och jag vet att jag har kompisar som kommer finnas där, och gör redan nu, och säer bra ord som är vära att tänka på. Så sent som idag diskuterade jag det på jobbet och fick tänkvärda ord till mig. Riktigt skönt att folk förstår och säger bra saker för att få mig att se det positiva. Efter träningen för Peter ikväll så kände jag än en gång att jag är född att sitta på hästryggen, tyvärr vill en stor del av mig något annat i livet. Att ge upp det jag har kämpat för i sexton år när jag är så nära mitt "slutliga" må känns tufft, men jag har kanske delvis vuxit ifrån det. Jag vill ägna mer tid åt kompisarna, jag har ett heltidsjobb, jag vill festa, resa och flytta hemifrån till ett ställe där jag verkligen vill bo och inte bara till det billigaste för att jag ska ha råd med hästarna också. Så nu vill jag bara att allt ska gå fort så jag slipper tänka på att jag inte kommer ha kvar min bästa vän längre, tänker på det varje gång jag kommer till stallet och tittar in i hans ögon. Hemskt! Önskar att jag var tio år yngre och tyckte hästar var det roligaste som fanns igen, att det värsta som kunde hända i livet var att man inte fick rida sin favorithäst på lektionen och att jag aldrig tröttnat...

Nog med tråkigeter! Jag har än en gång kommit fram till att det bor en liten djävul i mig, dock en ganska snäll sådan och jag vet ju att det är min tur att falla denna gång. Men det här är annorlunda ä tidigare. Nu orkar jag stå på egna ben och jag har redan en plan när allt skiter sig. Men först änker jag göra precis allt för att få det att funka! Så det så!

Äter kexchoklad och betalar räkningar!

Chiao!

Har så mycket konstigt snurrandes i huvudet nu som är svårt att förklara. Men jag är glad! Trots att alla gnäller så fort jag blir jag. Det är fel på min stil, det passar inte mig och det ena med det andra. Men i flera år fick jag ta kritik för den jag egentligen var, ingen accepterade och gnällde så fort jag försökte bli den jag var egentligen. Det ledde till att jag stängde in mig i min kropp men som någon annan, typ som en skådespelare kan jag nog säga. Varje gång jag har börjat umgås med någon eller några som jag vet kan ta min riktiga stil så har jag blivit mer och mer mig själv trots att andra gnäller, men så fort jag inte umgås med dom längre faller jag tillbaka för grupptrcket och blir som mina kompisar vill ha mig. Men inte den här gången! Det började för ett par månader sen när jag träffade den första som jag visste skulle ta mig för den jag var och stötta mig om andra gnällde på mig. Så jag började redan då planera upp flera tatueringar och övervägde flera piercingar, men i tysthet! Rädd för vad andra skulle säga.. Men under dessa månader har jag mött fler och fler som tar mig för den jag är och som jag vet inte skulle överge mig bara för att jag "bytte" stil eller ja, blev mig själv. Så den här gången är det ingen som ska hindra mig heller. Låt mig äntligen få vara den jag är, jag kan inte hjälpa att jag vill ha "skrot" och "teckningar" på min kropp. Jag tycker helt enkelt om det... Äntligen tillräckligt stark för att kunna erkänna att jag varit någon annan, kunna erkänna att anledningen till att jag varit den tysta och instängda personen är att jag aldrig varit mig själv på utsidan. Och äntligen har jag nu fått det sagt, var bara tvungen att skriva ut tankarna om allt detta nu.

Lever nu i en dröm och vill aldrig vakna!

Over and Out

Har på något konstigt sätt gått på en lustig övertröttsenergi hela veckan som har varit. Jobbat fem nätter, sovit så där fyra timmar varje dag och ändå varit pigg hela nätterna och dagarna. Kanske det som kommer ifatt mig nu när jag ligger hemma sjuk sen igår. Ingen feber men döförkyld och helt orkeslös! Hoppas på att kunna återvända till jobbet imorgon. Efter den här långhelgen behöver jag lite att göra igen. Onsdagen tillbringade jag på hästryggen på träning för Peter. Hade för första gången med mig ponnyn iväg på bortaplan och han skötte sig helt kanon, högt över mina förväntningar så nu ska det bli roligt att se hur han reagerar ute på tävlingsbanorna. Och för att inte tala om min stora som jag hoppade på hans vanliga tredelade bett för första gången sen i somras och han var inte alls så stark och kändes bara så fin! Nu är vi laddade inför tävlingen i helgen, om hans ryttare kan bli frisk bara. Det är en sån konstig känsla att jag vill sluta med hästarna, men varje gång jag sätter mig på hästryggen så tänker jag "det är det här jag är född till att göra". Där kan man prata om att vara delad! Vet inte alls vad jag ska göra.. Men kanske ska lyssna på mamma som sa att min häst nog har det bättre hos någon annan som verkligen vill av hela sitt hjärta. Usch, den dagen blir inte rolig!

Det här med att ge och ta har en del väldigt svårt för har jag förstått. Är det alltid jag som ska ställa upp utan att knappt få någon omtanke tillbaka?! Tror det är dags att sluta vara snäll nu! Dags för en del andra att veta att dom inte kan utnyttja mig hur som helst.

För att sammanfatta helgen var den helt galen! Fredagen blev jag chaufför åt gamla vänner i bilkretsarna som jag inte umgåtts med på bra länge nu. Men roligt hade vi. Sen hade jag bestämt mig för att vara nykter även på lördagen men blev mednjuden på fest och sen var den nyktra lördagen borta. Blev en ganska lugn kväll till att börja med, träffade massa gamla kompisar på Abbes som jag inte sett på över ett halvår och även nyfunna vänner. Hittade någon mer pratglad människa så där precis innan stängning och hamnade på efterfest, slutade med att jag somnade mellan två snarkande grisar i sängen. Tittade på klockan sista gången vid halv åtta på morgonen så det blev en lång och knäpp natt! Men måste trots detta tacka alla inblandade!

Nu ska jag bädda ner mig i soffan och bara göra allt för att försöka bli frisk så jag kan jobba imorgon!

Take care!

Over and Out