Även inatt skulle jag kunna skriva ett helt upplägg om livet, men jag kommer fatta mig kort så här efter ett eftermiddagspass på jobbet. Så med lite Volbeat i lurarna klottrar jag ner det första bästa som dyker upp.

Sen sist jag skrev känns det lite bättre, mina ångestattacker har kommit mer sällan och jag försöker att hålla mig sysselsatt. Kanske har jag vant mig vid ensamheten, men bara kanske. Ändå önskar jag fortfarande att jag hade någons knä att krypa upp och gömma mig i ibland, bara någonstans där det fanns trygghet. Eller åtminstone någon jag kunde umgås med och ha riktigt roligt, utan press, tjaffs eller bråk. Helt ärligt, vore det inte för jobbet och alla underbara arbetskompisar skulle jag nog bara se svart och grått just nu. Tyck att jag är konstig, men så är det! Nu efter en veckas långledighet så var det helt underbart att komma tillbaka, där kan jag släppa alla dumma tankar och bara vara mig själv. Det är som om verkligheten inte exicterar förrän jag kliver utanför portarna.

Fortfarande plågas jag av tankar som att jag inte duger eller inte är tillrckligt omtyckt för att räcka till här i livet. Varför skulle jag annars stå här idag och inte kunna få det jag verkligen kämpar för?! Jag har gett upp nu, jag lever mitt liv SJÄLV. Tillsammans med mina hästar och min träning. Jag kan inte lita på någon, får falska förhoppningar vad det gäller mycket mest hela tiden tycker jag. Varje gång blir jag lika besviken och varje gång tänker jag "jag borde ju ha förstått".

Dock har jag en del konstiga tankar som inte bara är negativa. Det här med att ha regelbunden kontakt med en människa du egentligen inte känner och aldrig får lära känna trots så pass "mycket" kontakt. Känslan av osäkerhet från någon annans håll, rädslan för att vara för blyg. Och denna gång tycks det vara jag som står som den med självförtroende och som inte är blyg. Jag kommer inte ge mig förrän jag löst mysteriet om varför. Sällan jag blir så här nyfiken på en person, men jag har nog aldrig träffat någon så speciell (på ett bra sätt) och svår människa innan. Dras till utmaningar som vanligt ;)

Blev visst en del skrivet iallafall, nu kan jag sova gott iallafall!

Over and Out

Jag ber om ursäkt till alla som märkt att jag har varit frånvarande sista tiden, inte för att jag tror att så många lagt märke till det då jag är ganska bra på att dölja hur jag mår. Kommer iallafall att skriva av mig lite angående mitt mående, ni som bara kommer klaga eller tro att jag skriver detta för att få medlidande behöver inte ta er tid!

För ett par år sen när folk pratade om att dom mådde dåligt och inte kände någon livsglädje så sa jag att jag förstod dom. Idag inser jag att jag förstod inte alls, jag kunde inte för mitt liv förstå hur det var att leva ett liv och må så här dåligt utan någon egentlig anleding, jag menar, det är ju lätt om man vet att det till exempel beror på fel umgäng eller liknande, men när man som jag bara mår dåligt och irrar runt utan att veta vad man letar efter eller vad man ska göra för att få må bättre. Jag har inte haft ett ärligt leende på läpparna eller skarattar med äkta glädje på evigheter, kommer inte ens ihåg när senast var. Jag skrattar för att jag borde, jag försöker tänka positivt men hur lätt är det egentligen?! Sa upp kontakten med folk, började träna, jobbar massa övertid. Allt i hopp om att få må bättre, tänka på annat och få tillbaka samma livsglädje som jag hade för bara något år sen. För tillfället bryter jag ihop över småsaker, sitter i min säng och stirrar in i väggen med tårarna rinnandes utan att veta varför. Jag drar mig undan från allt för att jag vet att jag inte har några riktiga kompisar där ute. Dom säger att dom finns där men när jag väl behöver dom så gör dom inte det, jag har slutat lita på folk. Jag vågar inte längre! "Jag hör av mig" "Ja men vi kan ses imorgon" "Jag älskar dig vännen" "Förlåt men kan vi ta det en annan gång" och många många fler ursäkter har jag hört, tomma ord som inte betyder ett skit, tomma ord som sårar. Ibland önskar jag att det fanns någon där ute, bara EN person som kunde ställa upp (och som jag självklart skulle ställa upp på tillbaka som jag gjort på alla andra jag trott varit mina riktiga vänner) och som jag kunde prata med om ALLT, vad och vem det än gällde. Men det har jag gett upp för länge sen. Eller kanske bara en famn att krypa upp i, någon att krama om när ja ska sova. Försöker tycka om mig själv, men hur lätt är det att se något positivt när alla "vänner överger mig? Känner bara att allt måste bero på mig då, jag orkar inte ens bry mig om det längre. För jag vågar inte bli sårad gång på gång på gång för att kanske kunna ses någon gång i månaden, även om vi har jätteroligt då så är det inte värt det med tanke på alla gånger där emellan som jag blir sårad. Dagligen tänker jag på alla gånger mina så kallade vänner har stött bort mig, jag ägnar flera timmar varje dag åt att fundera på vad det är för fel på mig. Tårarna rinner dagligen, så fort jag är ensam. Det är jobbigt att ta mig ur sängen på dagarna (om jag inte ska till jobbet) för jag ser ingen mening i det. Försöker fokusera på jobbet, hästarna, min träning men det går inte alltid och idag är en sämre dag igen. Ingen dag är bra men det finns bättre och sämre dagar. Till råga på allt detta så har jag slutat röka men när jag mår så här så vill jag bara börja igen för jag vet att det skulle hjälpa mig att kunna andas lugnt och få tårarna att sluta rinna. Men samtidigt vill jag inte sabba träningen, frågan är vad jag ska prioritera. Vet att jag skulle kunna sluta röka när som, det här kanske bara var ett väldigt dåligt tillfälle?! Vissa dagar kan jag inte ens gå någonstans för då kan jag ha koncentrerat mig i åtta timmar för att inte bryta ihop och sen kommer jag hem och kan inte sluta tänka på hur illa folk behandlat mig och hur lite jag är värd i andras ögon. Jag vet att jag oftast är omtyckt av dom vuxna, och det är jag jättetacksam över. Men önskar att jämnåriga kunde uppskatta mig också! Försöker göra saker för mig själv som skulle betyda något och faktiskt, tro det eller ej, men när jag gör saker för mig själv mår jag lite bättre. Som nu till exempel så vill jag inget hellre än att få ordning på mitt hår och vet att en sån liten sak skulle få mig att sträcka lite extra på mig för att jag kan känna mig snyggare. Men just detta har jag ju inte råd med, likadant fixa naglarna. En sån liten sak kan också göra att jag känner mig lite bättre till mods, eller att ha snygga kläder/skor att ta på sig när jag ska någonstans. Är nog inte många som förstår sig på det, men sånna saker kan faktiskt göra mig gladare. Så önskade verkligen nu att jag kunde få råd att fixa håret iallafall, men nu är det som det är.

Tror jag fick skriva av mig lite..

Skulle varit i stallet och ridit idag, varit på gymmet och ätit något gott. Inget blev av, drack en cola för att få lite energi och ska sova sen. Åter igen en ursäkt till alla som tar mig som sur, ni ska veta att när jag är arg så är jag egentligen så nära gråten så jag vet inte vart jag ska ta vägen.