Har så mycket konstigt snurrandes i huvudet nu som är svårt att förklara. Men jag är glad! Trots att alla gnäller så fort jag blir jag. Det är fel på min stil, det passar inte mig och det ena med det andra. Men i flera år fick jag ta kritik för den jag egentligen var, ingen accepterade och gnällde så fort jag försökte bli den jag var egentligen. Det ledde till att jag stängde in mig i min kropp men som någon annan, typ som en skådespelare kan jag nog säga. Varje gång jag har börjat umgås med någon eller några som jag vet kan ta min riktiga stil så har jag blivit mer och mer mig själv trots att andra gnäller, men så fort jag inte umgås med dom längre faller jag tillbaka för grupptrcket och blir som mina kompisar vill ha mig. Men inte den här gången! Det började för ett par månader sen när jag träffade den första som jag visste skulle ta mig för den jag var och stötta mig om andra gnällde på mig. Så jag började redan då planera upp flera tatueringar och övervägde flera piercingar, men i tysthet! Rädd för vad andra skulle säga.. Men under dessa månader har jag mött fler och fler som tar mig för den jag är och som jag vet inte skulle överge mig bara för att jag "bytte" stil eller ja, blev mig själv. Så den här gången är det ingen som ska hindra mig heller. Låt mig äntligen få vara den jag är, jag kan inte hjälpa att jag vill ha "skrot" och "teckningar" på min kropp. Jag tycker helt enkelt om det... Äntligen tillräckligt stark för att kunna erkänna att jag varit någon annan, kunna erkänna att anledningen till att jag varit den tysta och instängda personen är att jag aldrig varit mig själv på utsidan. Och äntligen har jag nu fått det sagt, var bara tvungen att skriva ut tankarna om allt detta nu.

Lever nu i en dröm och vill aldrig vakna!

Over and Out