Det här är troligen det svåraste beslutet jag någonsin tagit, men jag är till hundra procent säker på att det blir bäst i längden. Både för han och för mig. Efter sexton år på hästryggen ska jag nu göra mig av med det som beyder mest för mig och påbörja ett nytt annorlunda liv. Något som jag inte hade kunnat göra om jag haft kvar hästen. Frågan är, kommer det at vara värt det? Det vet jag inte än, men det jag vet är att han förtjänar någon som tycker det är roligt, någon som vill tävla och träna och gör det med glädje och någon som inte stressar sig igenom varje dag i stallet och har tankarna på annat håll. Jag gör det inte bara för min skull utan även för hans. Dags att inse att jag inte är den enda som han kan ha detbra hos. Hur jobbigt det än kommer bli den dagen han åker så ska jag försöka tänka på det positiva, både för hans och för min del. Och jag vet att jag har kompisar som kommer finnas där, och gör redan nu, och säer bra ord som är vära att tänka på. Så sent som idag diskuterade jag det på jobbet och fick tänkvärda ord till mig. Riktigt skönt att folk förstår och säger bra saker för att få mig att se det positiva. Efter träningen för Peter ikväll så kände jag än en gång att jag är född att sitta på hästryggen, tyvärr vill en stor del av mig något annat i livet. Att ge upp det jag har kämpat för i sexton år när jag är så nära mitt "slutliga" må känns tufft, men jag har kanske delvis vuxit ifrån det. Jag vill ägna mer tid åt kompisarna, jag har ett heltidsjobb, jag vill festa, resa och flytta hemifrån till ett ställe där jag verkligen vill bo och inte bara till det billigaste för att jag ska ha råd med hästarna också. Så nu vill jag bara att allt ska gå fort så jag slipper tänka på att jag inte kommer ha kvar min bästa vän längre, tänker på det varje gång jag kommer till stallet och tittar in i hans ögon. Hemskt! Önskar att jag var tio år yngre och tyckte hästar var det roligaste som fanns igen, att det värsta som kunde hända i livet var att man inte fick rida sin favorithäst på lektionen och att jag aldrig tröttnat...

Nog med tråkigeter! Jag har än en gång kommit fram till att det bor en liten djävul i mig, dock en ganska snäll sådan och jag vet ju att det är min tur att falla denna gång. Men det här är annorlunda ä tidigare. Nu orkar jag stå på egna ben och jag har redan en plan när allt skiter sig. Men först änker jag göra precis allt för att få det att funka! Så det så!

Äter kexchoklad och betalar räkningar!

Chiao!